domen
Tjock, nästan elektrisk, kändes luften i klassrummet där vi satt och väntade på att få gå in i rummet bredvid för att få reda på hur det gått för våra gymnasiearbeten.
Det tog tid. Folk pratade jättelänge därinne. Vi därute blev rastlösa, nervösa. Ingen kunde sitta still.
Dörren smälldes upp och ut kom en av mina närmsta kompisar, dränkt i tårar. Mitt hjärta brast lite för hennes skull. Helvete. Det gick dåligt. Stum var jag tvungen att gå förbi henne då det var min tur; fastän jag bara ville trösta henne på något sätt.
"Sitt ner" sade min handledare kort. Tryckt var stämningen i det lilla rummet med mina två lärare. Handsvett började samlas i mina handflator. "Ditt arbete har fått betyget E". Lättnaden sköljde över mig, och fastän kritiken som följde sved en aning - då jag lagt ner min själ i det himla arbetet - kunde jag inte låta bli att le. Mitt samtal var kort, och snart satt jag ute bland de andra igen.
Jag satt kvar, som vanligt, då en av mina bästa vänner, T, är längst ner på listan. Jag vet att hon skulle göra det för mig vore rollerna ombytta, så jag har tagit för vana att göra det. Jag har inget emot att vänta.
Den oroliga stämningen steg för varje sekund. Efter en timme var det dags för den andra av mina tre närmsta vänner, A. Hennes samtal var långt. Jag ringde upp min första kompis och grät med henne över telefon. Det är så orättvist. Jag tyckte verkligen det - jag vet hur hon har kämpat.
För andra gången i mitt medvetande smälldes dörren till det lilla rummet upp. På riktigt? En till? Vad fan...
Med sammanbiten min samlade A ihop sina saker. Jag såg sorg och besvikelse i hennes ögon. Med telefonen i höger hand lyckades jag krama henne med vänster arm innan hon sprang iväg.
Fyfan... Jag förstår att hon inte vill prata om det. Fyfan... Fyfan vad jobbigt.
Mer tid gick, salen nästintill tömdes på mina klasskamrater. Tillslut var vi bara några kvar, och det T:s tur. Hon var nervös "Det kommer gå bra bro." hade jag lovat när jag kramat hennes hand för hundrade gången. "Det är okej".
T är duktig i skolan. Hon är min absoluta jämlike... Vi hjälper varandra hela tiden genom att dela anteckningar och så. Båda vill plugga lingvistik i höst.
Av någon anledning dog det högljudda samtal vi fört i klassrummet ut. Gråtdränkta utrop hördes inifrån det lilla rummet; hjärtat sjönk i bröstet på mig. ????
"Oj... Öh vi kanske ska börja prata igen." sade Jakob. Jag nickade till och började, smått chockad, att prata högt om vad som helst. Jag vet inte ens om jag sade något begripligt överhuvud taget. Vad fan?????
Dörren smälldes upp för tredje gången och rätt var det var så höll jag om min storgråtande kompis. "Jag klarar inte det här. Jag vill inte. Jag kan inte."
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Vi stod så ett tag tills jag samlade ihop hennes saker, tog henne i handen och gick. T grät hela vägen till tunnelbanan, fullständigt panikslagen.
Det ska inte vara såhär. Ingen ska behöva känna såhär. Jag har tre kompisar som just nu är livrädda. Livrädda för att de inte ska klara av det de måste göra. Livrädda för att de inte ska få en examen. Livrädda för att de inte ska få studera i höst.
Det är fel. Något i skolan har gått fel. Det kan inte vara möjligt att hela en individs framtid hänger på något hen i stort sätt måste offra allt för, för att klara av. Vad är det för jävla sätt? En vecka. En vecka har de på sig att komplettera det de behöver. Inom loppet av en vecka bestäms deras närmsta framtid. Alla har bestämt sig för att "ge upp" ett ämne på grund av det här. På grund av tidsbristen som uppstått i och med det oväntade F:et kommer tre personer sänka sitt snitt, då de inte kan genomföra kvarvarande examinationer i olika ämnen.
Jag menar inte att man inte ska få ge folk F; men de borde fan fått veta det innan. "Man vet om ifall man ligger i riskzonen", "Det finns alltid tid att fixa det". En vecka.
T hade varit så nervös innan att hon bett en av handledarna specifikt att läsa igenom hennes arbete och säga till om det var något hon behövde göra. "Nej men Gud... Det är jättebra. Du kommer inte få F, vad säger du?!". En vecka.
Mina vänner har fått Skolverkets kniv i ryggen. Hur kan det vara acceptabelt att sätta en sådan press på en människa? De vet nästan inte vart de ska ta vägen. Tilliten för lärarna, för skolan, flög ut genom dörren tillsammans med de tomma försäkrande ord de kommit med under hela läsåret. "Det krävs mycket för att någon ska lämna skolan utan en examen. Vi är här för att hjälpa er". En vecka.
För en timme sen fick jag det sorgligaste smset jag någonsin fått. "Min handledare kommer att vara på fucking semester medan jag inte kan börja på universitet för att jag är dum i huvudet". Jag blir så ledsen. Det är så fel på så många plan... Jag vet inte ens vad jag ska säga.
babel
Idag var jag och min klass på inspelningen av säsongens näst sista Babel på litteraturkursen.
Jag har vetat om att vi skulle dit i ungefär en månad, och nördig som jag kan vara blev jag mycket exalterad - jag älskar Babel! Litteratur är intressant; författare är fantastiska varelser. Och nog var det fantastiskt... Jag blev totalt slagen av hur mycket mina förväntningar överträffades.
Temat var Krim, och självklart var allas våran Henning Mankell den första gästen. Om än något långrandig tyckte jag att han framförde en och annan intressant poäng.
Nästa gäst var den nigerianske författaren och förläggaren Helon Habila, som bland annat varit med och grundat African Writers Trust: "a non-profit entity which seeks to coordinate and bring together African writers in the Diaspora and writers on the continent to promote sharing of skills and other resources, and to foster knowledge and learning between the two groups.". Även han pratade självfallet om Krim och hur han vill främja genren på den afrikanska kontinenten.
Sist men absolut inte minst var den tredje gästen; anledningen till att jag och många andra blev tagna med storm.
Margie Orford, Sydafrikas kriminallitteratursdrottning; min hjälte. Helt fantastisk var hon, när hon redogjorde för Sydafrikas våldsbrott som sociala strukturer med sina rötter i Apartheid-perioden; som en ond cirkel som aldrig tar slut utan aktivt tänkande. Orford greps, som student, år 1985 för att ha demonstrerat mot Apartheid-rörelsen och var tvungen att avsluta sina studier i fängelset.
Utöver att vara människorättsaktivist och välgörare är hon författare med särskild förkärlek till kriminallitteratur. Orford använder kriminallitteraturen som ett forum för att väcka uppmärksamhet till de tragiska öden som drabbar det stora antalet våldsoffer i Sydafrika; hon menar att den sortens brott är så pass vanliga att det växt fram en slags likgiltighet gentemot dem bland den Sydafrikanska befolkningen. Orford vill ge en historia till statistiken, och påminna folk om att de som fallit offer lämnat ett stort tomrum hos sina anhöriga; ett tomrum som aldrig riktigt går att fylla.
Något annat Margie Orford gör genom kriminallitteraturen är att uppmärksamma kvinnor och det strukturerade kvinnohat som föreligger de våldsamma mord som blir många kvinnors öden. Hon menar att kriminallitteraturen är en misogyn genre där kvinnan som offer används som ett medel för nöje; och att hon vill ändra på detta. I sin litteratur ger hon en röst till kvinnans roll samt de psykologiska aspekter som ligger bakom hennes tragiska öde. På så sätt ger Orford läsaren förståelse kring kvinnans roll som offer på grund av rådande strukturer (något som är ett verkligt problem) snarare än för att skapa en dynamisk och lättsåld (misogyn) nöjesberättelse.
Hon sa så mycket mer, Margie Orford, och jag ska tvinga alla jag känner att se programmet hon var med i. Det är sällan man får uppleva en person som talar så pass mycket till en som Margie Orford gjorde till mig idag. Hon var helt fantastisk, min nya idol... Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna i en av hennes romaner.
på andra sidan
Det småregnade när vi åkte till kyrkogården.
Väl där möttes vi av kyrkvaktmästaren. Han hade ställt urnan på en sten. Den var ganska stor; mörkgrön, och med guldiga bokstäver glittrade orden "Britt Eriksson 1929-2015" i ett vackert typsnitt.
Nervöst frågade vaktmästaren om hur vi ville göra. Snart ursäktade han sig, och kyrkklockorna började ringa.
Med varsin ros i handen gick vi på led bakom min faster. Vid gravstenen sade hon några ord. Jag såg mig omkring, på mina våtögda släktingar, och kände tårarna rulla ned för mina kinder. Pappa snyftade till någonstans höger om mig. Jag avskyr när han gråter.
Vaktmästaren hjälpte min faster hissa ner urnan i hålet framför min farfars gravsten. Blöta av regn och tårar gick vi fram och lade ner våra rosor. En efter en. Det blev jättefint. Två rosor sattes ned i marken bredvid stenen. I tystnad gick vi tillbaka till bilarna.
"Är det nu hon inte kommer tillbaka något mer från andra sidan?" Frågade min kusin. Nej, hon kommer alltid vara hos oss, tänkte jag utan att svara.
det lilla och det stora
Jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag någonsin kunna gå tillbaka?
Jag har kämpat emot detta så länge nu, viljan att sätta ord på känslorna för att låta bli att föreviga dem. För kanske, kommer jag nu aldrig kunna gå tillbaka. Aldrig kunna känna annat än såhär. Jag vågar typ inte det... Jag är så rädd att fastna.
Jag är så rädd. Det ligger alltid där i bakhuvudet, som en liten kliande sårskorpa jag råkar pilla upp i försöket att få det att sluta klia. Och så är såret vidöppet igen. Vidöppet och blödande rått.
Vad ska jag göra? Jag mår ständigt illa och jag är som fast i min egen kropp. Verkligheten är ett slag i ansiktet och skjuter stundvis igenom mig som chockvågor. Jag försöker få tiden att gå långsamt, verkligheten att stanna till lite innan den tar slut. Jag vill inte känna såhär men jag vet inte hur jag ska låta bli. Jag är fast i detta ständiga kretslopp med oändliga början och slut, information som skapas, strömmar och förtvinar. Men sedan är inte ens det evigt, och jag kan inte låta bli att känna sorg inför det.
Det känns som att jag sörjer en liten del av mig själv och att sorgeprocessen gått fel, fastnat någonstans på vägen i en äcklig cirkel av förtvivlan.
Jag kan inte låta bli att tänka att det här året gick fel. Vi hamnade fel någonstans på vägen - och jag väntar på att vakna upp och börja om. Detta drömlika djävulsår sätter alldeles för djupa spår i min själ. Jag klarar inte av det här. Det här var inte året min farmor skulle dö, jag skulle fylla 18 och ta studenten, börja plugga på universitet. Det här är inte det året. Det är fel, jag är inte berädd, jag är inte redo. Det kan inte vara såhär.
Ändå slängs jag ut, och jag är rädd. Rädd inför tiden, framtiden och allt som kommer gå förlorat. Rädd för att jag inte kommer vakna upp och inse att året vart en mardröm.
bort med ångest
I duschen stod jag när jag planerade detta inlägg; jag skulle skriva ett genomtänkt, genuint, inlägg om mig själv och världen.
Sedan insåg jag att det inte fanns någon handduk till mitt förfogande, och att inte bara min far utan även min faster och farbror satt i vardagsrummet utanför, framför Mästarnas Mästare.
Där och då släppte ångesten.
Ibland måste man helt enkelt sluta ta sig själv på så jäkla stort allvar. Ibland måste man smyga, naken endast iförd en hängselklänning, förbi sina släktingar och skratta åt livet och världen och hur fruktansvärt fantastiskt bizzart allting är.
Min mor kommer hem om 19 dagar - jag längtar så.