I duschen stod jag när jag planerade detta inlägg; jag skulle skriva ett genomtänkt, genuint, inlägg om mig själv och världen.

Sedan insåg jag att det inte fanns någon handduk till mitt förfogande, och att inte bara min far utan även min faster och farbror satt i vardagsrummet utanför, framför Mästarnas Mästare.

 

Där och då släppte ångesten.

Ibland måste man helt enkelt sluta ta sig själv på så jäkla stort allvar. Ibland måste man smyga, naken endast iförd en hängselklänning, förbi sina släktingar och skratta åt livet och världen och hur fruktansvärt fantastiskt bizzart allting är.

 

Min mor kommer hem om 19 dagar - jag längtar så.