Tjock, nästan elektrisk, kändes luften i klassrummet där vi satt och väntade på att få gå in i rummet bredvid för att få reda på hur det gått för våra gymnasiearbeten. 

 

Det tog tid. Folk pratade jättelänge därinne. Vi därute blev rastlösa, nervösa. Ingen kunde sitta still. 

 

Dörren smälldes upp och ut kom en av mina närmsta kompisar, dränkt i tårar. Mitt hjärta brast lite för hennes skull. Helvete. Det gick dåligt. Stum var jag tvungen att gå förbi henne då det var min tur; fastän jag bara ville trösta henne på något sätt. 

 

"Sitt ner" sade min handledare kort. Tryckt var stämningen i det lilla rummet med mina två lärare. Handsvett började samlas i mina handflator. "Ditt arbete har fått betyget E". Lättnaden sköljde över mig, och fastän kritiken som följde sved en aning - då jag lagt ner min själ i det himla arbetet - kunde jag inte låta bli att le. Mitt samtal var kort, och snart satt jag ute bland de andra igen. 

 

Jag satt kvar, som vanligt, då en av mina bästa vänner, T, är längst ner på listan. Jag vet att hon skulle göra det för mig vore rollerna ombytta, så jag har tagit för vana att göra det. Jag har inget emot att vänta. 

 

Den oroliga stämningen steg för varje sekund. Efter en timme var det dags för den andra av mina tre närmsta vänner, A. Hennes samtal var långt. Jag ringde upp min första kompis och grät med henne över telefon. Det är så orättvist. Jag tyckte verkligen det - jag vet hur hon har kämpat.

 

För andra gången i mitt medvetande smälldes dörren till det lilla rummet upp. På riktigt? En till? Vad fan...

Med sammanbiten min samlade A ihop sina saker. Jag såg sorg och besvikelse i hennes ögon. Med telefonen i höger hand lyckades jag krama henne med vänster arm innan hon sprang iväg. 

Mer tid gick, salen nästintill tömdes på mina klasskamrater. Tillslut var vi bara några kvar, och det T:s tur. Hon var nervös "Det kommer gå bra bro." hade jag lovat när jag kramat hennes hand för hundrade gången. "Det är okej". 

 

T är duktig i skolan. Hon är min absoluta jämlike... Vi hjälper varandra hela tiden genom att dela anteckningar och så. Båda vill plugga lingvistik i höst. 

 

Av någon anledning dog det högljudda samtal vi fört i klassrummet ut. Gråtdränkta utrop hördes inifrån det lilla rummet; hjärtat sjönk i bröstet på mig. ????

 

"Oj... Öh vi kanske ska börja prata igen." sade Jakob. Jag nickade till och började, smått chockad, att prata högt om vad som helst. Jag vet inte ens om jag sade något begripligt överhuvud taget. Vad fan?????

 

Dörren smälldes upp för tredje gången och rätt var det var så höll jag om min storgråtande kompis. "Jag klarar inte det här. Jag vill inte. Jag kan inte." 

 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Vi stod så ett tag tills jag samlade ihop hennes saker, tog henne i handen och gick. T grät hela vägen till tunnelbanan, fullständigt panikslagen. 

 

Det ska inte vara såhär. Ingen ska behöva känna såhär. Jag har tre kompisar som just nu är livrädda. Livrädda för att de inte ska klara av det de måste göra. Livrädda för att de inte ska få en examen. Livrädda för att de inte ska få studera i höst. 

 

Det är fel. Något i skolan har gått fel. Det kan inte vara möjligt att hela en individs framtid hänger på något hen i stort sätt måste offra allt för, för att klara av. Vad är det för jävla sätt? En vecka. En vecka har de på sig att komplettera det de behöver. Inom loppet av en vecka bestäms deras närmsta framtid. Alla har bestämt sig för att "ge upp" ett ämne på grund av det här. På grund av tidsbristen som uppstått i och med det oväntade F:et kommer tre personer sänka sitt snitt, då de inte kan genomföra kvarvarande examinationer i olika ämnen. 

 

Jag menar inte att man inte ska få ge folk F; men de borde fan fått veta det innan. "Man vet om ifall man ligger i riskzonen", "Det finns alltid tid att fixa det". En vecka.

T hade varit så nervös innan att hon bett en av handledarna specifikt att läsa igenom hennes arbete och säga till om det var något hon behövde göra. "Nej men Gud... Det är jättebra. Du kommer inte få F, vad säger du?!". En vecka. 

Mina vänner har fått Skolverkets kniv i ryggen. Hur kan det vara acceptabelt att sätta en sådan press på en människa? De vet nästan inte vart de ska ta vägen. Tilliten för lärarna, för skolan, flög ut genom dörren tillsammans med de tomma försäkrande ord de kommit med under hela läsåret. "Det krävs mycket för att någon ska lämna skolan utan en examen. Vi är här för att hjälpa er". En vecka. 

 

För en timme sen fick jag det sorgligaste smset jag någonsin fått. "Min handledare kommer att vara på fucking semester medan jag inte kan börja på universitet för att jag är dum i huvudet". Jag blir så ledsen. Det är så fel på så många plan... Jag vet inte ens vad jag ska säga.