Jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag någonsin kunna gå tillbaka? 

Jag har kämpat emot detta så länge nu, viljan att sätta ord på känslorna för att låta bli att föreviga dem. För kanske, kommer jag nu aldrig kunna gå tillbaka. Aldrig kunna känna annat än såhär. Jag vågar typ inte det... Jag är så rädd att fastna. 

 

Jag är så rädd. Det ligger alltid där i bakhuvudet, som en liten kliande sårskorpa jag råkar pilla upp i försöket att få det att sluta klia. Och så är såret vidöppet igen. Vidöppet och blödande rått. 

 

Vad ska jag göra? Jag mår ständigt illa och jag är som fast i min egen kropp. Verkligheten är ett slag i ansiktet och skjuter stundvis igenom mig som chockvågor. Jag försöker få tiden att gå långsamt, verkligheten att stanna till lite innan den tar slut. Jag vill inte känna såhär men jag vet inte hur jag ska låta bli. Jag är fast i detta ständiga kretslopp med oändliga början och slut,  information som skapas, strömmar och förtvinar. Men sedan är inte ens det evigt, och jag kan inte låta bli att känna sorg inför det. 

 

Det känns som att jag sörjer en liten del av mig själv och att sorgeprocessen gått fel, fastnat någonstans på vägen i en äcklig cirkel av förtvivlan. 

 

Jag kan inte låta bli att tänka att det här året gick fel. Vi hamnade fel någonstans på vägen - och jag väntar på att vakna upp och börja om. Detta drömlika djävulsår sätter alldeles för djupa spår i min själ. Jag klarar inte av det här. Det här var inte året min farmor skulle dö, jag skulle fylla 18 och ta studenten, börja plugga på universitet. Det här är inte det året. Det är fel, jag är inte berädd, jag är inte redo. Det kan inte vara såhär. 

 

Ändå slängs jag ut, och jag är rädd. Rädd inför tiden, framtiden och allt som kommer gå förlorat. Rädd för att jag inte kommer vakna upp och inse att året vart en mardröm.