Det småregnade när vi åkte till kyrkogården.

 

Väl där möttes vi av kyrkvaktmästaren. Han hade  ställt urnan på en sten. Den var ganska stor; mörkgrön, och med guldiga bokstäver glittrade orden "Britt Eriksson 1929-2015" i ett vackert typsnitt.

 

Nervöst frågade vaktmästaren om hur vi ville göra. Snart ursäktade han sig, och kyrkklockorna började ringa. 

 

Med varsin ros i handen gick vi på led bakom min faster. Vid gravstenen sade hon några ord. Jag såg mig omkring, på mina våtögda släktingar, och kände tårarna rulla ned för mina kinder. Pappa snyftade till någonstans höger om mig. Jag avskyr när han gråter. 

 

Vaktmästaren hjälpte min faster hissa ner urnan i hålet framför min farfars gravsten. Blöta av regn och tårar gick vi fram och lade ner våra rosor. En efter en. Det blev jättefint. Två rosor sattes ned i marken bredvid stenen. I tystnad gick vi tillbaka till bilarna. 

 

"Är det nu hon inte kommer tillbaka något mer från andra sidan?" Frågade min kusin. Nej, hon kommer alltid vara hos oss, tänkte jag utan att svara.