Det är så konstigt att man kan tänka så himla mycket på något utan att faktiskt tänka på det alls. Eller snarare att tänka väldigt mycket på något utan att veta vad det faktiskt är man tänker på egentligen. 

 

Hela sista terminen i gymnasiet har jag, och alla jag känner som befunnit sig i samma situation, haft ett glasklart mål i sikte; studenten. 

 

Åh vad vi längtat efter sommarlovets härliga tröst efter månaders slit; åh vad vi drömt om hur skönt det skulle bli. Det var nästan det enda vi tänkte på, det enda vi pratade om, det enda vi såg. Vi kunde känna friheten kalla på oss, och vi kunde knappt bärga oss till den dagen faktiskt kom.

 

Väntan kändes oändlig. Jag vet inte hur många gånger vi i ren frustration utbrast någonting om hur otroligt det var att vi inte var där än. Hur kunde det vara fem månader kvar? Tre månader? Fyra veckor? Åtta dagar? Det tog aldrig slut...

 

Och sen gjorde det det. Studenten kom och längtan var över. Solen lyste i våra trötta ögon. Eufori. 

 

Efter att hysterin lagt sig, och innebörden av det som kommit sakta börjat sjunka in, var det som att gå in i en vägg. Från en dag till en annan var man plötsligt där; i sommarlovet. Men det är inte sommarlov, det är något annat... Den trygghet lovet alltid fört med sig saknas på något sätt...

 

Det är inte sommarlov, det är frihet. Visst visste vi om att det skulle vara så. Vi visste det och vi längtade efter det, men ingen av oss visste nog vad det faktiskt innebar. Det är något helt nytt, fantastiskt, läskigt, stort och underbart. Något vi aldrig upplevt förr; åtminstone inte på ett så pass medvetet sätt som nu. 

 

Plötsligt finns det inga egentliga måsten eller plikter, ingenting att komma tillbaka till, ingen säkerhetslina eller flytväst. Det är som att flyta ut på ett öppet hav; det är upp till dig nu, det är bara du som bestämmer vad som ska, eller inte ska, hända. 

 

Ingen förberedde oss på det här. Efter en livstid i skola är det svårt att tänka sig något annat, att se världen som den är, att förstå vad man ska göra. Vi vet ingenting annat, jag vet ingenting annat... Det där andra har alltid varit någon slags ouppnåerlig önskedröm. En slags gemensam fantasi man muntrat upp sig med när man legat där i ett hav av uppgifter som ska göras, böcker som ska läsas och uppsatser som ska skrivas. 

 

Visserligen har jag en plan, men den är inte mer eller mindre legitim än något annat man kan göra. Huvudet snurrar; beslutsångesten kurrar i magen. Allt bara flyter ut. Är det såhär det är? Är det så här alla har det? Hur ska man kunna leva med att man inte kan göra allt? Eller kan man det? Var ska man börja? Hur är det meningen att jag plötsligt ska styra mitt egna liv när jag aldrig fått göra det förr? 

 

Friheten är kommen, frågan är bara, vad fan gör vi nu?

Tjock, nästan elektrisk, kändes luften i klassrummet där vi satt och väntade på att få gå in i rummet bredvid för att få reda på hur det gått för våra gymnasiearbeten. 

 

Det tog tid. Folk pratade jättelänge därinne. Vi därute blev rastlösa, nervösa. Ingen kunde sitta still. 

 

Dörren smälldes upp och ut kom en av mina närmsta kompisar, dränkt i tårar. Mitt hjärta brast lite för hennes skull. Helvete. Det gick dåligt. Stum var jag tvungen att gå förbi henne då det var min tur; fastän jag bara ville trösta henne på något sätt. 

 

"Sitt ner" sade min handledare kort. Tryckt var stämningen i det lilla rummet med mina två lärare. Handsvett började samlas i mina handflator. "Ditt arbete har fått betyget E". Lättnaden sköljde över mig, och fastän kritiken som följde sved en aning - då jag lagt ner min själ i det himla arbetet - kunde jag inte låta bli att le. Mitt samtal var kort, och snart satt jag ute bland de andra igen. 

 

Jag satt kvar, som vanligt, då en av mina bästa vänner, T, är längst ner på listan. Jag vet att hon skulle göra det för mig vore rollerna ombytta, så jag har tagit för vana att göra det. Jag har inget emot att vänta. 

 

Den oroliga stämningen steg för varje sekund. Efter en timme var det dags för den andra av mina tre närmsta vänner, A. Hennes samtal var långt. Jag ringde upp min första kompis och grät med henne över telefon. Det är så orättvist. Jag tyckte verkligen det - jag vet hur hon har kämpat.

 

För andra gången i mitt medvetande smälldes dörren till det lilla rummet upp. På riktigt? En till? Vad fan...

Med sammanbiten min samlade A ihop sina saker. Jag såg sorg och besvikelse i hennes ögon. Med telefonen i höger hand lyckades jag krama henne med vänster arm innan hon sprang iväg. 

Mer tid gick, salen nästintill tömdes på mina klasskamrater. Tillslut var vi bara några kvar, och det T:s tur. Hon var nervös "Det kommer gå bra bro." hade jag lovat när jag kramat hennes hand för hundrade gången. "Det är okej". 

 

T är duktig i skolan. Hon är min absoluta jämlike... Vi hjälper varandra hela tiden genom att dela anteckningar och så. Båda vill plugga lingvistik i höst. 

 

Av någon anledning dog det högljudda samtal vi fört i klassrummet ut. Gråtdränkta utrop hördes inifrån det lilla rummet; hjärtat sjönk i bröstet på mig. ????

 

"Oj... Öh vi kanske ska börja prata igen." sade Jakob. Jag nickade till och började, smått chockad, att prata högt om vad som helst. Jag vet inte ens om jag sade något begripligt överhuvud taget. Vad fan?????

 

Dörren smälldes upp för tredje gången och rätt var det var så höll jag om min storgråtande kompis. "Jag klarar inte det här. Jag vill inte. Jag kan inte." 

 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Vi stod så ett tag tills jag samlade ihop hennes saker, tog henne i handen och gick. T grät hela vägen till tunnelbanan, fullständigt panikslagen. 

 

Det ska inte vara såhär. Ingen ska behöva känna såhär. Jag har tre kompisar som just nu är livrädda. Livrädda för att de inte ska klara av det de måste göra. Livrädda för att de inte ska få en examen. Livrädda för att de inte ska få studera i höst. 

 

Det är fel. Något i skolan har gått fel. Det kan inte vara möjligt att hela en individs framtid hänger på något hen i stort sätt måste offra allt för, för att klara av. Vad är det för jävla sätt? En vecka. En vecka har de på sig att komplettera det de behöver. Inom loppet av en vecka bestäms deras närmsta framtid. Alla har bestämt sig för att "ge upp" ett ämne på grund av det här. På grund av tidsbristen som uppstått i och med det oväntade F:et kommer tre personer sänka sitt snitt, då de inte kan genomföra kvarvarande examinationer i olika ämnen. 

 

Jag menar inte att man inte ska få ge folk F; men de borde fan fått veta det innan. "Man vet om ifall man ligger i riskzonen", "Det finns alltid tid att fixa det". En vecka.

T hade varit så nervös innan att hon bett en av handledarna specifikt att läsa igenom hennes arbete och säga till om det var något hon behövde göra. "Nej men Gud... Det är jättebra. Du kommer inte få F, vad säger du?!". En vecka. 

Mina vänner har fått Skolverkets kniv i ryggen. Hur kan det vara acceptabelt att sätta en sådan press på en människa? De vet nästan inte vart de ska ta vägen. Tilliten för lärarna, för skolan, flög ut genom dörren tillsammans med de tomma försäkrande ord de kommit med under hela läsåret. "Det krävs mycket för att någon ska lämna skolan utan en examen. Vi är här för att hjälpa er". En vecka. 

 

För en timme sen fick jag det sorgligaste smset jag någonsin fått. "Min handledare kommer att vara på fucking semester medan jag inte kan börja på universitet för att jag är dum i huvudet". Jag blir så ledsen. Det är så fel på så många plan... Jag vet inte ens vad jag ska säga. 

 

Idag var jag och min klass på inspelningen av säsongens näst sista Babel på litteraturkursen.

 

Jag har vetat om att vi skulle dit i ungefär en månad, och nördig som jag kan vara blev jag mycket exalterad - jag älskar Babel! Litteratur är intressant; författare är fantastiska varelser. Och nog var det fantastiskt... Jag blev totalt slagen av hur mycket mina förväntningar överträffades. 

 

Temat var Krim, och självklart var allas våran Henning Mankell den första gästen. Om än något långrandig tyckte jag att han framförde en och annan intressant poäng. 

 

Nästa gäst var den nigerianske författaren och förläggaren Helon Habila, som bland annat varit med och grundat African Writers Trust: "a non-profit entity which seeks to coordinate and bring together African writers in the Diaspora and writers on the continent to promote sharing of skills and other resources, and to foster knowledge and learning between the two groups.". Även han pratade självfallet om Krim och hur han vill främja genren på den afrikanska kontinenten. 

 

Margie Orford, Sydafrikas kriminallitteratursdrottning; min hjälte. Helt fantastisk var hon, när hon redogjorde för Sydafrikas våldsbrott som sociala strukturer med sina rötter i Apartheid-perioden; som en ond cirkel som aldrig tar slut utan aktivt tänkande. Orford greps, som student, år 1985 för att ha demonstrerat mot Apartheid-rörelsen och var tvungen att avsluta sina studier i fängelset. 

 

Utöver att vara människorättsaktivist och välgörare är hon författare med särskild förkärlek till kriminallitteratur. Orford använder kriminallitteraturen som ett forum för att väcka uppmärksamhet till de tragiska öden som drabbar det stora antalet våldsoffer i Sydafrika; hon menar att den sortens brott är så pass vanliga att det växt fram en slags likgiltighet gentemot dem bland den Sydafrikanska befolkningen. Orford vill ge en historia till statistiken, och påminna folk om att de som fallit offer lämnat ett stort tomrum hos sina anhöriga; ett tomrum som aldrig riktigt går att fylla. 

 

Något annat Margie Orford gör genom kriminallitteraturen är att uppmärksamma kvinnor och det strukturerade kvinnohat som föreligger de våldsamma mord som blir många kvinnors öden. Hon menar att kriminallitteraturen är en misogyn genre där kvinnan som offer används som ett medel för nöje; och att hon vill ändra på detta. I sin litteratur ger hon en röst till kvinnans roll samt de psykologiska aspekter som ligger bakom hennes tragiska öde. På så sätt ger Orford läsaren förståelse kring kvinnans roll som offer på grund av rådande strukturer (något som är ett verkligt problem) snarare än för att skapa en dynamisk och lättsåld (misogyn) nöjesberättelse. 

 

Hon sa så mycket mer, Margie Orford, och jag ska tvinga alla jag känner att se programmet hon var med i. Det är sällan man får uppleva en person som talar så pass mycket till en som Margie Orford gjorde till mig idag. Hon var helt fantastisk, min nya idol... Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna i en av hennes romaner.