Det är så konstigt att man kan tänka så himla mycket på något utan att faktiskt tänka på det alls. Eller snarare att tänka väldigt mycket på något utan att veta vad det faktiskt är man tänker på egentligen. 

 

Hela sista terminen i gymnasiet har jag, och alla jag känner som befunnit sig i samma situation, haft ett glasklart mål i sikte; studenten. 

 

Åh vad vi längtat efter sommarlovets härliga tröst efter månaders slit; åh vad vi drömt om hur skönt det skulle bli. Det var nästan det enda vi tänkte på, det enda vi pratade om, det enda vi såg. Vi kunde känna friheten kalla på oss, och vi kunde knappt bärga oss till den dagen faktiskt kom.

 

Väntan kändes oändlig. Jag vet inte hur många gånger vi i ren frustration utbrast någonting om hur otroligt det var att vi inte var där än. Hur kunde det vara fem månader kvar? Tre månader? Fyra veckor? Åtta dagar? Det tog aldrig slut...

 

Och sen gjorde det det. Studenten kom och längtan var över. Solen lyste i våra trötta ögon. Eufori. 

 

Efter att hysterin lagt sig, och innebörden av det som kommit sakta börjat sjunka in, var det som att gå in i en vägg. Från en dag till en annan var man plötsligt där; i sommarlovet. Men det är inte sommarlov, det är något annat... Den trygghet lovet alltid fört med sig saknas på något sätt...

 

Det är inte sommarlov, det är frihet. Visst visste vi om att det skulle vara så. Vi visste det och vi längtade efter det, men ingen av oss visste nog vad det faktiskt innebar. Det är något helt nytt, fantastiskt, läskigt, stort och underbart. Något vi aldrig upplevt förr; åtminstone inte på ett så pass medvetet sätt som nu. 

 

Plötsligt finns det inga egentliga måsten eller plikter, ingenting att komma tillbaka till, ingen säkerhetslina eller flytväst. Det är som att flyta ut på ett öppet hav; det är upp till dig nu, det är bara du som bestämmer vad som ska, eller inte ska, hända. 

 

Ingen förberedde oss på det här. Efter en livstid i skola är det svårt att tänka sig något annat, att se världen som den är, att förstå vad man ska göra. Vi vet ingenting annat, jag vet ingenting annat... Det där andra har alltid varit någon slags ouppnåerlig önskedröm. En slags gemensam fantasi man muntrat upp sig med när man legat där i ett hav av uppgifter som ska göras, böcker som ska läsas och uppsatser som ska skrivas. 

 

Visserligen har jag en plan, men den är inte mer eller mindre legitim än något annat man kan göra. Huvudet snurrar; beslutsångesten kurrar i magen. Allt bara flyter ut. Är det såhär det är? Är det så här alla har det? Hur ska man kunna leva med att man inte kan göra allt? Eller kan man det? Var ska man börja? Hur är det meningen att jag plötsligt ska styra mitt egna liv när jag aldrig fått göra det förr? 

 

Friheten är kommen, frågan är bara, vad fan gör vi nu?